I don't know what to say.
Jag har tappat mina ord. Idag kom det svart på vitt. Den 27:e oktober flyger jag hem. Landar i Sverige den 28:e runt klockan 2 på eftermiddagen. När jag såg detta vet jag inte vad som skedde. Jag blev jätteglad men samtidigt så känns nu tiden som är kvar här så himla kort. Jag har så mycket att göra, människor att umgås med och ja. Jag satt helt ärligt här med tårar i ögonen och kunde inte bestämma mig för om jag var glad eller ledsen. Jättesvårt att sätta ord på vad jag känner. Såklart att jag är jätteglad över att få komma hem, men samtidigt lämnar jag ju allt här. På ett vis. Mitt "andra" liv. Och jag visste ju redan från början att jag skulle åka hem, men nu när det närmar sig så känns det lite vemodigt.
Som igårkväll när jag sa hej då till Dana, hon har en förmåga att försvinna lite titt som tätt, att ring mig nu snart igen, för jag åker hem om tre månader och du kanske inte hinner ringa innan. :P Det blir så brutalt på ett vis. Eller kompisar som planerar saker de ska göra i höst. "Nej, men då kan inte jag, då är jag i Sverige igen..." Weird är allt jag kan säga.
Translation:
I've lost my words. Today I got it on black and white. October 27th is the day I'm going home. I'll arrive in Sweden at October 28th around 2pm. When I saw all this I didn't know what happend. I got really happy and excited, but at the same time the few months I got left feels so incredible short. I have so much to do, so many people to hang out with. Honestly, I had tears in my eyes when I read my flightinformation and couldn't decide if it was because of happiness or sadness. I'm having a really hard time putting what I feel down in words. Of course I'm really excited about going home, but at the same time I'm leaving a lot here. In one way, my "other" life. And I knew from the beginning that I was going home after a year, but now when it's getting closer, it feels weird. Like yesterday when I said bye to my friend Dana, who has the weird habit of disapear for a couple of weeks, call me soon, beacause I'm going home soon, and you might call after I left already. It sounds so brutal. And friends who's planning things for the fall and winter I need to tell; "Sorry, won't make that, I'm in Sweden then". All I can say is weird.
xoxo
Elin
This just proves how fun it is to be named Elin in the US. :)
Som igårkväll när jag sa hej då till Dana, hon har en förmåga att försvinna lite titt som tätt, att ring mig nu snart igen, för jag åker hem om tre månader och du kanske inte hinner ringa innan. :P Det blir så brutalt på ett vis. Eller kompisar som planerar saker de ska göra i höst. "Nej, men då kan inte jag, då är jag i Sverige igen..." Weird är allt jag kan säga.
Translation:
I've lost my words. Today I got it on black and white. October 27th is the day I'm going home. I'll arrive in Sweden at October 28th around 2pm. When I saw all this I didn't know what happend. I got really happy and excited, but at the same time the few months I got left feels so incredible short. I have so much to do, so many people to hang out with. Honestly, I had tears in my eyes when I read my flightinformation and couldn't decide if it was because of happiness or sadness. I'm having a really hard time putting what I feel down in words. Of course I'm really excited about going home, but at the same time I'm leaving a lot here. In one way, my "other" life. And I knew from the beginning that I was going home after a year, but now when it's getting closer, it feels weird. Like yesterday when I said bye to my friend Dana, who has the weird habit of disapear for a couple of weeks, call me soon, beacause I'm going home soon, and you might call after I left already. It sounds so brutal. And friends who's planning things for the fall and winter I need to tell; "Sorry, won't make that, I'm in Sweden then". All I can say is weird.
xoxo
Elin
This just proves how fun it is to be named Elin in the US. :)
Kommentarer
Trackback
